Bad decision
Hello there!
I sit here on the couch and just can not wait much until 4 April, when I finally get to continue my journey in this magical land. It feels like it's the only thing I go and think about, and homesick. Think life here in Wellington have become a bit boring lately so that homesick become larger and larger. But as soon as the room is cleaned and my back pack bag is packed and sitting on my back, I am convinced that it will disappear right away.
Either way, it was not what I wanted to write about today. I thought I would write about what life has to offer and how it is affected in different ways and what it takes for a decision. It sounds sick seriously and I would like to point out is very seriously as well.
What is life out on really, what we want to do with life? It is dreams that is curls, to get to have a family in the future, something you want to work with or do you simply just enjoy and not caring so much just to feel good.
Life is divided into so many stages and sometimes it becomes difficult to choose. Unfortunately, so can decisions be so brutal that the anxiety does not know where to go. It just gets deeper and deeper so that it eventually becomes like a bomb exploding.
Some can handle it, and solves it with the addition of some sort of joy that that person is passionate about. Other fix it not at all without crashing down from a cliff and cannot climb up again.
Either way, these things are long-lasting and keep up with the rest of one's life as a life partner that refuses to go away. Or so it disappears right away and you see it never show up again.
But what people really prefer, if you want it where the bomb and feel the press or would you rather have all arranged far in advance and doesn't need not know what bomb or pressure is at all.
I have begun to understand more and more who I am, what I want and what I really like. As I emerge from the shadows and is emerging on the scene and have all the headlights at me.
To find itself usually many say that where called and sure enough that's what I should say, too, but it sounds so bad on the way.
I can start by saying that I am not a Cook fan, nothing I will be in the future either. I'm not good enough for it and have not required to sacrifice everything and just thinking about food.
I would call myself more of a person who is very interested in food but that I want to do it my way. So why should I work with something I'm not able to work with, requiring as much of you as a person, where you have to delivery professional things all the time, sacrificing so much in life, working weird hours and to satisfy paid guests. I ought to work with the food so it will be fun, as I will be happy and makes me more interested. To learn more about how food works in General in our everyday life and not just in a restaurant. I am thinking of getting to learn more about how to do this in the food trade on wholesalers and so. But also on how food looked like historically and how people are influenced by it. Learn more about farms and the farmers work.
When I think about it, this is something I should have discovered already 2012 when I worked at "Restaurant Pier", where I enjoyed perfect with my colleagues and where my life feels good somehow. Did not think so damn much during that time but everything just flowed on.
The va even there I had to work with Patricio Kienast, who taught me more about food and more flexible way to work with, but which also made me feel more confident and daring me, don't just stand in the background and be ashamed.
I worked a total of 1.5 years on the pier but it should have been longer if I now had become greedy, just over and had delusions of grandeur. I began to feel that the cuisine there did not give me anything and I wanted to learn something new and wanted to quit.
Why was I so and did not take advantage of the gold mode I already had there. I would have stayed and continued to feel good, enjoy and feel comfortable with my colleagues until I conceived what I really wanted to do in my life.
I would therefore like to thank you for the wonderful years I Patricio they got to be on the pier and work with you, I'll never forget that time.
I regret deeply that it was as it was when I quit. A lot of misunderstood led to quarrels and conflicts instead of it became a happy and funny ending.
Of course, I would like to say a big thank you to all of you other I had to work with in the meantime on the pier, you know who you are. But it was you Patricio who believed in me and gave me the chance right there and then.
There are of course a number of other people who of course helped me and supported me in life and made me understand and open your eyes but what I describe is now just in my years I worked as a chef there it where up and down all the time and where Patricio came in as an Angel and made me a happy chef.
In conclusion, I believe that I never felt in the restaurant industry, it has never really been something for me. Changed jobs often, enjoyed at the beginning but slowly tired and wanted to go on. Never really like to work in this way Believe I changed jobs frequently to keep my mood up and not feel down. To constantly get new challenges and meet new people.
It was a long way today, I know. But hope you may be able to take it to you and not end up in the same situation as I did. That is not where to go but at the same time, to not throw away that great and good man already.
I have unfortunately no pictures to post but I can bid on a selfie of myself and some how damn lucky I am about my fanatical life I live right now!
Hug
Swedish
Hallå där!Jag sitter här i soffan och bara längtar jättemycket till den 4 April då jag äntligen får fortsätta min resa i detta magiska land. Det känns som att det är det ända jag går och tänker på, det och hemlängtan. Tror att livet här i Wellington blivit lite tråkigt på sistone så därför har den där hemlängtan blivit större och större. Men direkt när rummet är städat och min backpackväska är packad och sitter på ryggen så är jag övertygad om att det där försvinner direkt.
Hursomhelst så var det inte det jag ville skriva om idag. Jag tänkte att jag skulle skriva om vad livet har att ge och hur man påverkats på olika sätt och vad man tar för beslut. Det låter sjukt seriöst och det vill jag påpeka är väldigt seriöst också.
Vad går livet ut på egentligen, vad vill vi göra med livet? Är det drömmarna som är lockar, att få ha en familj i framtiden, något man vill jobba med eller vill man helt enkelt bara njuta och inte bry sig så mycket bara man mår bra.
Livet är ju uppdelat i så många faser och ibland blir det svårt att välja. Tyvärr så kan beslutångesten bli så brutal att man inte vet vart man ska ta vägen. Den blir bara djupare och djupare så att det tillslut blir som en bomb som exploderar.
Vissa klarar det och löser det med att tillsätta någon slags glädje som den personen brinner för. Andra fixar det inte alls utan störtar ner från ett stup och kan inte klättra upp igen.
Antingen så blir dessa saker långvariga och hänger med resten av ens liv som en livspartner som vägrar att försvinna. Eller så försvinner det direkt och man ser det aldrig dyka upp igen.
Men vad föredrar folk egentligen, vill man ha den där bomben och känna pressen eller vill man istället ha allt ordnat långt iförväg och inte behöver inte veta vad bomb eller press är överhuvudtaget.
Jag har börjat förstå mer och mer vem jag är, vad jag vill och vad jag egentligen gillar. Som att jag stiger ur skuggan och träder fram på scen och har alla strålkastarna mot mig.
Att hitta sig själv brukar ju många säga att det där kallas och visst det är väl det jag borde säga också, men det låter så dåligt på sätt.
Jag kan börja med att säga att kock det är jag fan inte, inget jag kommer vara i framtiden heller. Jag är inte tillräckligt bra för det och har inte det som krävs för att offra allt och bara tänka mat.
Jag skulle kalla mig mer för en person som är väldigt intresserad av mat men att jag vill göra det på mitt sätt. Så varför ska jag då jobba med något jag inte är kapabel till att jobba med, där det krävs så mycket av dig som person, där du ska levera proffistionella saker hela tiden, offra så mycket i livet, jobba konstiga tider och för att tillfredsställa betalade gäster. Jag borde ju jobba med mat så det blir kul, som jag blir glad av och får mig att bli mer intresserad. Att få lära sig mer om hur mat fungerar rent allmänt i vår vardag och inte bara på en restaurang. Jag tänker på att få lära sig mer om hur det går till inom livsmedelshandeln som på grossister och så. Men också på hur mat sett ut historiskt och hur vi människor är påverkade av det. Lära sig mer om gårdar och hur bönder jobbar.
När jag tänker efter så är detta något jag borde upptäckt redan 2012 då jag jobbade på "Restautang Piren", där jag trivdes perfekt med mina kollegor och där mitt liv känns bra på nåt sätt. Tänkte inte så jäkla mycket under den tiden utan allt bara flöt på.
Det va även där jag fick jobba med Patricio Kienast, som lärde mig dels mer om mat och smidigare sätt att jobba med. Men som också fick mig att känna mig mer självsäker och våga ta för mig, inte bara stå i bakgrunden och skämmas.
Jag jobbade sammanlagt 1,5 år på Piren men det borde blivit längre om jag nu hade blivit girig, dryg och fått storhetsvansinne. Jag började nämligen känna att matlagningen där inte gav mig nåt och jag ville lära mig nåt nytt och ville sluta.
Varför blev jag så och inte tog till vara på det guldläge jag redan hade där. Jag skulle stannat och fortsatt må bra, njuta och trivas med mina arbetskamrater tills jag tänkt ut vad jag verkligen ville göra i mitt liv.
Jag skulle därför vilja tacka dig Patricio för dom fantastiska åren jag fick vara på Piren och jobba med dig, jag glömmer aldrig den tiden.
Jag ångrar djupt att det blev som det blev när jag slutade. En massa missförstod ledde till gräl och konflikter istället för att det blev ett glatt och roligt slut.
Självklart så vill jag rikta ett stort tack till er alla andra jag fick jobba med under tiden på Piren, ni vet vilka ni är. Men det va du Patricio som trodde på mig och gav mig chansen just där och då.
Ni är ju en del andra människor som såklart hjälpt mig och stöttat mig i livet och fått mig att förstå och öppna ögonen men det jag beskriver nu är just inom mina år jag jobbat som kock där det vart upp och ner hela tiden och där Patricio kom in som en ängel och gjorde mig till en glad kock.
Avslutningsvis så tror jag att jag aldrig känt mig i restaurangbranschen, det har nog egentligen aldrig varit något för mig. Bytt jobb ofta, trivts i början men sakta tröttnat och viljat gå vidare. Aldrig riktigt trivs med att jobba på det sättet
Tror jag bytt jobb ofta för att hålla mitt humör uppe och inte känna mig nere. Att hela tiden få nya utmaningar och träffa ny människor.
Det blev långt idag, jag vet. Men hoppas ni kanske kan ta den till er och inte hamna i samma sits som jag gjorde. Att inte vart man ska ta vägen men att samtidigt inte slänga bort det där fina och bra man redan har.
Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp men jag kan bjuda på en selfie på mig själv och vissa hur jävla lycklig jag är över mitt fanatiska liv jag lever just nu!
Kram
