Jag gjorde det!
Jag är fan stolt över mig själv ändå. Att jag nu sitter i Hanoi i Vietnam och precis gjort Kina och Hongkong i 3 veckor och har minst 1 år kvar på resande fot har inte vart en självklarhet för mig. Även om jag hela tiden velat och snackat om "den stora resan" så har jag aldrig tagit tummen ur röven och bokat. Sjukt skumt om man tänker efter och korkat. Men sen när jag väl gjorde det har jag inte ångrat det för en sekund och det är jag fan STOLT över.
Men om man tittar tillbaka och försöker tänka ut vad felet på mig egentligen är så går det. Jag måste nog säga att det är en stor mix av många saker. Rädd, feg, för snäll, liten, litat på folk m.m.
Jag vill nog påstå att jag alltid känt mig liten även om man fixar saker lätt utan problem så har det under alla år alltid vart äldre personer som ska styra och bestämma ens liv för att man inte ska "råka illa ut i framtiden" eller hur jag ska uttrycka det. Varför har der varit så? Visst ibland kanske jag är lite seg på att fatta och förstå vissa saker men låt mig för fan få bli stor och låt mig få göra det jag verkligen vill istället.
Ett annat problem är väl också att jag känt och vetat exakt vad jag göra i mitt liv direkt efter skolan och verkligen jobbar för det. Ställt upp för andra, jobbat extremt mkt övertid, trott att jobba och tjäna gör dig lycklig, ha det stabilt hemma.
Men det där stämmer ju inte alls. Självklart är det bra att ha ett jobb och en inkomst så man kan leva. Men vad spelar det för roll om du inte är lycklig, glad eller känner att du sakar nåt.
Under 3 års tid har mina tankar bara funnits på resa och gör det bara men där jag aldrig vågat ta steget
Men tillslut när allting bara säger stopp och nu SKITER jag i det här så gör man det bara. När du känner dig instängd och räddar dig med nya jobb hela tiden för att nåt nytt att se och inte tröttna, det är då man upptäcker att nu drar jag ut i världen för det är det jag vill.
Det finns så mycket mer att se än det man har hemma och den världen där.
Jag kommer alltid ha det kvar och har inte bråttom till nåt där. Dom närmaste vännerna och familjen är också kvar där.
Det bästa är jag redan känner hur jag sakta förändras och bara vill se mer nya saker. All min rädsla är som bortblåst och jag gör det bara utan att tänka.
Jag känner mig fri och gör vad jag vill.
