Annan syn
Vilken häftig känsla det är att känna sig "fri". Att inte behöva tänka så mkt än på sig själv förtillfälligt och vart man vill dra. Skönt att släppa allt där hemma. Att bara få "strossa omkring i städerna och byarna jag besöker är så GRYMT. En grym app med kartor och du kan röra dig helt fritt vart du vill utan att ens tänka efter.
Det har jag nog aldrig fått uppleva på riktigt förut. Jag har bara fått uppleva en massa ansvar och saker som bara måste göras eller infrias. Självklart ska det vara mkt ansvar och viktiga saker i livet som man själv måste stå för. Man är inte barn hela livet och man måste klara sig själv med.
Men någon gång så bara måste allt få släppas fritt och bara låter dagarna gå och få bli som dom blir. Allt det jag har hemma finns alltid kvar där och förmodligen är så när jag kommer hem igen en vacker dag.
Ni förstår mig nog, det är jag rätt säker på och många av er har säkert redan fått uppleva detta och kan nu koppla av hemma, ta det ansvar som krävs och leva det goa liv man faktiskt kan leva om man själv får bestämma.
Jag har ju inte fått känna den känslan och att jag nu som 26 åringen släpper allt och drar känns skumt och segt. Det är väl nu man ska börja ta det "stora" ansvaret har jag hört. Jag hade viljat uppleva detta mkt tidigare i livet så jag hade kunnat koppla av mer och inte känna den stressen och "tvånget" som alltid finns där. Men samtidigt kan jag även känna att 26 år är fan inte sent ändå, jag är fortfarande ung och har rätt långt kvar på mitt liv. Sen kan jag även känna att jag vet inte om jag va mogen eller lika självsäker på att göra det när jag va yngre som jag känner nu. Det kanske inte hade vart lika kul då som det är nu, men vad vet jag.
Detta året som jag är ute ska ge mig nya synvinklar på hur livet är uppbyggd och hur vår värld ser ut. Hittills är jag så "uppjagad" och överväldigad över hur mkt mer det finns att se och hur stor vår värld är. Och då har inte ens kommit halvvägs på min resa. Det är en häftig känsla kan jag säga.
Det har även gett mig synvinklar på hur JÄVLA bra vi har det i Sverige ändå och vad BORTSKÄMDA vi är i västvärlden. Varför ska det behöva vara så stora skillnader? Varför ska vi ha det bättre? Är vi inte lika mkt värda?
Men jag bilr ändå så glad över att se att det går att leva ändå. Man behöver inte ha dom där dyra sakerna eller dom där speciella kläderna. Eller maten behöver inte vara så himla "flashad".
En grej som är sjuk också när jag tänker, är att här är dom så sjukt mer vänliga också än vad folket är där hemma. Sånt blir jag glad över när man kan hjälpas åt och lösa svåra saker och inte ignora det. Att hjälpa den som ligger och inte bara gå förbi och tänka på sig själv, att tro att det där löser sig för den ändå.
Inte trodde jag att människorna här skulle vara så hjälpsamma mot mig som är främling. Men det är en fördom jag minsann får skämmas för att jag haft och trott. Sjukt skumt att jag tänkt så ändå men kanske beror det på att jag levt i en värld där allt ska vara så självklart hela tiden och man bara har och kan allt så man inte hjälper varandra.
Jag upptäcker mer och mer att mkt av mig själv och mina tankar förändras vilket jag både är glad för och som jag verkligen hade hoppats på inför dessa resa.
Mer kommer det bli.
